med martiniglaset i handen såg han ut över restaurangen - sin restaurang - och kunde inte låta bli att tänka att allt hänt av en slump. det hade aldrig varit hans mål att bli varken rik eller berömd. snarare hade han inledningsvis försökt att hålla distans till den världen. första tiden i new york hade han sett tillräckligt av snorkiga socitetsdamer för en hel livstid. de där första månaderna gick det inte en dag utan att han bittert ångrade sin flytt till storstaden och vad han trott var ett glamouröst arbete på anrika plaza hotel.
titeln som c.t.m, eller care taking manager, hade ju lovat gott. han hade sett framför sig hur han fick gästerna att trivas i klassiska oak bar, ordna så att de fick sina teaterbiljetter eller sitt bord på tavern on the green. det hade verkat som den perfekta inkörsporten till den hotellbransch han så hett åtrått därhemma på bensinstationen. var det något han visste att han kunde så var det just att få ta hand om folk, få dem att känna sig välkomna och att trivas.
vilken ironi det då var att han inte fick träffa en enda människa. hans egen titel var nämligen första lektionen i new york-bornas löjliga fablaisse för eleganta titlar. hans eget jobb som c.t.m var, borträknat städpersonalen möjligen, det som stod absolut lägst i rang på plaza hotel. det innebar minimal kontakt med kollegor - ännu mindre med gäster - men desto mer med hundar!! jobbet gick nämligen uteslutande ut på att ta hand om gästernas jyckar. och det handlade inte om de jakt- eller vakthundar han hade viss erfarenhet av hemifrån. det här var fjantiga små saker som inhandlats enbart för att matcha mattes handväska. bordskämda små hårbollar som levde på gåslever och som hade stövlar på sig om det regnade ute... hans dagar ägnades åt att rasta dessa tempramentsfulla små "raringar" i central park och att springa i delikatessbutiker för att försöka få tag i krabbkakor från norra maine som lilla rififi "bara måste" ha till lunch. kollegorna gjorde sig lustiga över hans jobb, på typiskt upper east-manér kallade de honom för franklin iii. ett utslag för deras humor och det faktum att de två tidigare hundvakterna också hetat franklin.
enda fördelen med jobbet var att han snart lärde känna en massa människor i samma sits. andra som flyttat till storstaden med förhoppningen om ett annat liv och funnit - just ett annat liv. ett väldigt annat liv! de var ett helt gäng som sågs dagligen i parken. alla med varsitt knippe diamantbeströdda koppel och den ena hunden fånigare än den andra. de brukade befria hundarna från sina utstyrslar och släppa dem fria medan de utbytte erfarenheter och skämtade om ägarnas önskemål och hundarnas matvanor och divalater. efter ett tag började han också lära känna några doormen längs femte avenyn, affärsbiträden på madison, ett par butlers från park avenue och några hembiträden från lexington.
snart började han ordna fester för sina nyvunna vänner i ett bortglömt källarrum i det inre av den gigantiska plazabyggnaden. alla gäster bidrog med något: butlern richard brukade ha med sig en låda champagne, lisa från delikatessen hade en massa godsaker som den exentriska ägarinnan insisterat på att kasta bort. girard, den franske door-mannen från femte och 63:e hade ett jazzband med några kompisar. de var självskrivna gäster som höjde stämningen både med och utan instrument...
festerna växte och snart var en stor del av plazapersonalen invigda i hemligheten om vad som pågick. det började gå riktigt fel, eller riktigt rätt, när några unga gäster hittade ner en sen natt. från den dagen var både hotellgäster och hundägare från hela upper east ett allt större inslag i deras sammankomster. de festade tillsammans med tjänstefolket och verkade ha hur kul som helst när de släppte sin stela fasad och bara fick vara sig själva. festerna var en succé i månader, tills en överförfriskad senatorson från hörnet av park och 77:e beställde ner mer sprit från roomservice...
när hotelledningen fick reda på vad som hänt fick han sparken fort som ögat, trots både protestlistor och insändare i upper east society. å andra sidan behövde han inte gå arbetslös en enda dag. erbjudandena haglade plötsligt över honom: festfixare i hamptons, conseriege på waldorf astoria, barchef på kändiskrogar... bäst av allt var att plazaledningen snart vände kappan efter vinden och erbjöd honom att ansvara för oak bar. slumpen spelade dock honom ännu ett spratt och ödet dukade upp en annan utmaning: butlern richard hade nämligen fått ärva den gamla änka han arbetat åt. det var bara en bråkdel av hennes förmögenhet, men räckte mer än väl till att öppna ett eget ställe. en grill och bar där de alla kunde träffas igen. även om richard stod för finanserna så envisades han att stället skulle döpas efter mannen bakom festerna, den legendariska hundpassaren från plaza.
så hade den allra första franklin grill & lounge kommit till. stilen blev en hyllning till hans del av new york, till flärden och elegansen, men självklart med den avslappnat välkomnande stämning som legat bakom succén från första dagen. |
|
 |
|
|